 |
HUR KAN MAN NUMERA BETRAKTA EN SVENSK ÖVERGÅNG TILL EURON ?
En f d ordförande i den tyska arbetsgivarföreningen har sagt att hans positiva inställning till och arbete för att bereda förutsättningarna att införa Euron i Tyskland var hans livs största professionella misstag.
|
En högt respekterad f d EU- kommmissionär – holländaren Frits Bolkesten uppskattad för sitt arbete att införa det viktiga liberaliserande EU-Tjänstedirektivet - sade nyligen (april 2013): "The Netherlands has to exit the euro as quickly as possible... The monetary union has totally failed…..Let’s stop with the euro and instead strengthen the Single Market... We don't need the euro for that." Han hade samtidigt kritiska synpunkter på Europa-parlamentet: "It is not representative anymore for Dutch and European citizens. It lives out a federal fantasy which is no longer sustainable."
Mário Soares var statsminister I Portugal under två perioder: 1976-1978 och 1983-1985, och var portugisisk president 1986 – 1996. Han säger att Portugal inte kan betala sina skulder: "Portugal cannot pay…. And when you cannot, the only solution is not pay”. Istället är då en "Argentine-style default" att rekommendera. Som så många andra socialister riktar han kritiken mot Tyskland: "This desire to be useful to Mrs Merkel, is ruining the country and forcing us to sell everything. In two years, this government has destroyed almost everything in Portugal. We absolutely have to end this austerity".
Även om Portugal lämnar euron, kommer landet självfallet att få utstå svåra ekonomiska nedskärningar.
Men med en ekonomisk aktivitet, som då mycket snabbare återhämtar sig och en ekonomi utan växande massarbetslöshet, kommer man trots en högre inflation att ha mycket bättre förutsättningar att nå tillväxt och kunna parera negativa ekonomiska påfrestningar.
En företagarrepresentant, en f d hög EU-tjänsteman samt en socialistisk politiker: och alla hade de tidigare en mycket positiv inställning till att byta ut sin gamla valuta mot ett nytt betalninsmedel! Jag har mött liknande reaktioner i Sverige bland företagsledare, som med entusiasm röstade ”Ja” 2003 i vår folkomröstning om Euron , men vars entusiasm för detta nu är högst begränsad.
Så: hur kan man numera betrakta en svensk övergång till euron ?
Vilka är huvudskälen till den skepsis många i näringslivet f n känner och det avståndstagande från tidigare ståndpunkter, som många numera visar gällande införande av euron för Sveriges räkning ?
Låt mig - utan att kunna luta mig mot empiriska undersökningar - formulera de skäl, som jag tror betytt mest. Medlemmar i svenska företags ledningsgrupper röstade nog som många andra med ekonomi - eller teknikutbildning (och vanligtvis röstande på borgerliga partier) rutinmässigt för euron utan alltför mycket granskning av den nationalekonomiska diskussionen för och emot. Många konstaterade troligen bara att trovärdiga nationalekonomer och företrädare för industrin var positiva.
Därefter har man dock under ett antal år kunnat följa utvecklingen i ett antal avseenden och bl a fått en inblick i hur EU-ledningen agerat inte bara gällande EMU utan även i allmänna integrationsfrågor gällande alla medlemmar. Man kan nu mycket mera om det praktiska beslutsfattandet inom EU och ser konsekvenserna klarare. Följande aspekter gällande EMU tror jag har påverkat många svenskar.
I. FALSK INFÖRSÄLJNING GÄLLANDE EURONS EFFEKTER
Framtiden för ett Europa med euron beskrevs före införandet i ett land som mycket positivt. Inga eller få av de negativa effekterna som nu inträffat berördes ens som mindre eller större risker. De flesta ekonomer, som ändå hade en grund och utbildning i nationalekonomi, såg inte eller förstod inte effekten av att alla större justeringar av obalanser i ekonomin nu måste ske utan hjälp av en egen penningpolitik och/eller extern kostnadsanpassning genom devalvering. Istället måste balans upprättas genom en plågsam intern nedpressning av kostnadsnivån (löner och priser) i hela ekonomin. Att en sådan kan ta många år och t ex kräva stora förändringar av landets traditionella välfärdssystem, var många ovetande om.
Allmänheten var också ovetande om att euron i sig – bl a genom att e n räntenivå sattes för hela Europa samt marknadernas initiala tro att alla regeringar/ länder nu var ungefär lika kreditvärdiga – skulle skapa stora obalanser genom att dess införande tillät ej särskilt kreditvärdiga länder att låna för mycket och t ex som i Spanien skapa gigantiska felinvesteringar.
II. GÄLLER DET BARA EN STOR KRIS NU - ELLER MÅNGA KRISER OCKSÅ I FRAMTIDEN ?
En viktig aspekt är om den omställning vi nu ser i många länder är en engångshändelse eller ej.
Är det så att - givet att man nu går igenom stålbadet - framtiden är ljus och att detta inte inträffar igen ?
Det är nog inte en överdrift att säga att det är mycket ekonomiskt olämpligt med e n o c h s a m m a räntenivå för alla EU-länder med hänsyn till deras olika förutsättningar (allmän utvecklingsnivå; nivå på sparande; industrins roll; statliga finanser/skuldsättning; konjunktur, demografi osv). Ländernas förutsättningar och ekonomiska utvecklingsnivå skiljer sig radikalt.
Hittills har räntenivån i mycket anpassats efter de stora ländernas – i första hand Tyskland – behov och ekonomiska läge. De andra länderna finner att de i sin situation inte längre har möjlighet att föra en egen penningpolitik och därmed påverka sin räntenivå. Inte heller har de möjlighet att vid mera långvariga kriser och obalanser rätta till detta genom en extern anpassning av landets kostnadsnivå genom devalvering. Istället måste anpassningen ske genom en ”intern devalvering”, vilken är ytterst smärtsam, långsam och kräver arbetslöshet och låg aktivitet i landets ekonomi för att nå resultat.
Det innebär att även om den nuvarande krisen skulle övervinnas, kommer kriser att uppstå med viss frekvens i framtiden, därför att en räntenivå inte passar för Europaregionens alla länder och att en lands-individuell penningpolitik behövs i många situationer. Behovet att snabbt och ”lätt” kunna rätta till ett lands för höga kostnadsnivå genom devalvering kommer inte att försvinna genom ett antal regler i EU-fördrag. Den nuvarande krisen torde bara den första i en rad kriser med åtföljande smärtsamma omställningar för olika europeiska länder.
III. ÄR UPPOFFRINGEN VÄRD PRISET ?
En huvudfråga är om fördelarna med euron (frånvaro av valutarisk osv) nu överstiger nackdelarna (intern devalvering istället för extern ledande till högre och förlängd arbetslöshet; lägre ekonomisk aktivitet under lång tid osv; en och samma räntesats för länder med oerhört olika karakteristika och egenskaper med de risker detta har ). Vi bortser här från den dolda agenda för Europa, som ledande personer inom EU och i vissa länder synes ha haft sedan länge (se pkt VI).
Det torde vara klart att om euron leder till en fördjupad ekonomisk kris under bara något år, nackdelarna i form av ekonomiska kostnader för denna valuta överstiger fördelarna med att införa och hålla kvar den.
Fördelarna av en gemensam marknad: ökat handelsutbyte,bättre arbetsfördelning, produktivitet och ökad tillväxt, fri arbetsmarknad osv har europeerna ändå. Och det är dessa förbindelser, som kan skapa den närmare samhörigheten i Europa, som ökar förutsättningarna för ständig fred; det är inte den gemensamma valutan.
Man kan självfallet ha olika värdering av eurons fördelar, men rent ekonomiskt torde det nu stå klart att den ekonomiska recessionen/depressionen i många länder orsakad av euron vida överstiger alla dess fördelar.
Uppoffringen överstiger vida den ekonomiska fördelen av att hålla kvar euron. Med tanke på att många länder kommer att även i framtiden få liknande problem, förstärks slutsatsen.
Men man måste observera att den närmast religiösa fanatismen att hålla fast vid euron avspeglar elitens syfte med den gemensamma valutan: (1) att göra om och homogenisera Europa och dess kulturer och värderingar, samt (2) att Europas representanter utrikespolitiskt representerar en kraftfull stormakt.
IV. EU FÖLJER INTE FASTSLAGNA SPELREGLER
Den största överraskningen för många har säkert varit EU-kommissionens med en till fanatism gränsande envishet att oavsett händelser och hinder driva fram EMU inom ramen för EU-projektet.
Att ledande politiker i olika länder accepterat eller i alla fall förhållit sig passiva i förhållande till tjänstemännens beteende, visar förekomsten av en tidigare dold agenda (se nedan).
Man vill oavsett hinder och uppoffringar få igenom ett centraliserat EU, vilket innebär att länderna förlorar mycket av sin självständighet och de lokala parlamenten det mesta av sin makt.
Man respekterar tydligt nog inte folkviljor och folkomröstningar, som går mot EU/EMU-projekten, utan (1) bortser antingen från dessa (t ex Frankrike , Nederländerna) eller (2) låter länder, som röstat fel, rösta om tills man fått ett positivt resultat ( t ex Irland).
När folkomröstningarna om den europeiska konstitutionen gav negativt resultat i Frankrike och Nederländerna gjorde man inte särskilt stora ändringar (somliga tala om kosmetik) i Lissabon-avtalet, och Merkel och Sarkozy drev igenom detta u t a n folkomröstning i de två länderna. Detta var ett flagrant brott mot folkviljan och demokratins spelregler.
Spelet om den europeiska konstitutionen hade dessförinnan visat hur EU:s insiders i arbetet brutit mot tidigare deklarationer, som angav att de enskilda nationernas inflytande skulle stärkas, och istället tvingat fram långtgående lösningar oc h integration.
Att upprepa folkomröstningar inom en mycket begränsad period för att få ett visst resultat är en högeligen olämplig politisk praxis. Motståndsgrupper utanför etablissemanget har alltid haft mindre medel och resurser. Att rösta flera gånger i följd utarmar deras resurser och finansiella kraft (t ex Irland) i mycket högre utsträckning än för EU-etablissemanget. Det borde därför vara åtminstone en minimiperiod på 5 år mellan folkomröstningar, som gäller i stort sett samma sak.
Man bryter klart mot fastställd regler. Bara stater som uppfyllde ”konvergenskriterierna” från 1997 skulle få gå med i euron, men alla fick gå med trots att få klarade dem.
EU-kommissionen och en del EU- regeringar visste uppenbart att vissa länder, som ansökt om medlemskap i EMU, inte fyllde uppställda kriterier. Trots detta godkändes ländernas ansökningar “av politiska skäl”.
EU påstod att den ursprungliga stabilitetspakten satte ett tak för underskott och skulder, men redan efter fyra år satte Tyskland och Frankrike reglerna ur spel. I december 2011 infördes en ny stabilitetspakt. Men redan i dag bryter Frankrike och Nederländerna mot den.
EU:s regler anger att skuldsatta länder inte skulle få understöd . Men Grekland behövde ett år 2010 och fick det.
EU lovade att ingen som lånat ut pengar till staten skulle förlora något. Två år senare blev privata investerare av med hälften av kapitalet. Kapitalkontroller tillåts inte annat än helt tillfälligt enligt EU-regler, men säkert kommer dessa regler att brytas mot i Cyperns fall.
T ex tyska medborgare har anledning att känna djupt missnöje med sina politiker och deras löften.
På 1990-talet lovade de tyska polikerna att det i två frågor inte fanns någon som helst möjlighet att gå ifrån reglerna. Det gällde dels frågan om finansiell hjälp till andra länder från Tyskland (skulle aldrig ges), och dels att den Europeiska Centralbanken aldrig skulle gå in på det politiska området och stötta regeringar, som var insolventa.
För att övertyga tyskarna om detta finns också en ”no bailout” paragraf i EU fördragen, som direkt säger att inget Euro-land är ansvarigt för andra länders skulder. Och många gånger betonades att ECB var en värdig arvtagare till tyska Bundesbank med samma syn på inflation och återhållsamhet i utlåningen.
Om man nu ser på vad Merkel och tyska politiker gått med på, innebär deras agerande klara och stora löftesbrott. Samtidigt kritiseras lustigt nog Tyskland i sydeuropeiska länder för att inte göra nog, eller för att man kräver att som motprestation för hjälpen aktuella länder genomför interna reformer.
Man ska inte överdriva fientligheten, som ännu troligen bara är begränsad till vissa grupper. Men om recessionen eller depressionen varar länge, kan självfallet länder eller personer som påstås orsaka bekymren, börja ogillas av större delar av befolkningen. Det är ironiskt med tanke på talet om EMU som en fredsbevarande faktor i Europa.
Att delar av befolkningarna i sydeuropeiska länder kan tro att nordeuropeer - eller skattebetalare i länder som skött sina affärer – har en skyldighet att hålla dem under armarna och ge dem bidrag för att upprätthålla deras standard, är hårresande. Det är en moralisk kollaps eller ett utslag av socialism.
Ett annat brott mot i alla länder accepterade regler är att skattebetalarna får betala notan, när banker räddas.
Den svenska metoden från början av 90-talet: att staten övertar havererade banker mot att aktieägarna raderas ut; att styrelserna förnyas; att obligationsinnehavare och andra långivare betalar före att insättarna belastas, är en metodik som borde ha använts. Istället belastas skattebetalarna. Att ägare i olika länder av bankrutta bankers obligationer skulle få bekymmer är det landets problem, som den aktuella regeringen ska ta hand om.
V. EU:S STYRNING ÄR OTILLRÄCKLIGT DEMOKRATISK
Det demokratiska underskottet har uppstått genom att beslut flyttas från de nationella parlamenten och väljarna, till Bryssel.
I Bryssel tas de flesta beslut av tjänstemän, och lagar beslutas genom överenskommelser mellan alla medlemsstater genom regeringsrepresentanterna i ministerrådet. Att så mycket av makt och initiativ beror på EU-kommissionens olika organ, befolkade av människor som inte är valda till sin post av någon folkförsamling, bidrar till det demokratiska underskottet. EU-parlamentet, där medlemmar inte har möjlighet att lägga fram egna motioner, får bara rösta på framlagda förslag inom ett antal områden.
De styrande i kommissionen tillsätts inte av och är inte ansvariga inför väljarna utan bara indirekt, via ländernas regeringar.
De 27 kommissionärerna har medvetet getts skydd mot ett ansvar gentemot väljare eller demokratiskt valda representanter.
Ministerrådet föreslår ordföranden i kommissionen och EU-parlamentet godkänner förslaget, men det är för medborgare omöjligt att ställa kommissionen till svars i någon fråga. Att kommissionen dessutom är en blandning av regering och myndighet försvårar också.
EU påverkar ländernas inre politiska process genom sina ekonomiska maktmedel t ex ECB (exempel Italien och avsättandet av Berlusconi tillförmån för en fd EU-byråkrat ) och väljer tydligt lösningar , som inte kräver godkännande av parlament eller medborgare.
När Papandreou önskade tillfråga det grekiska folket i en folkomröstning om EU:s lösningsförslag, tvingades han bort från makten till förmån för en f d EU-tjänsteman.
VI. EU-ELITENS DOLDA AGENDA EMU
Det finns många vittnesbörd om att medlemmar av EU-eliten har hänvisat till behovet av kriser för att få igenom politiska förändringar, som skapar ett federalt Europa.
Det finns ingen tvivel om, att dessa ansvariga såg farorna med euron och vad den kunde åstadkomma genom att skapa ekonomiska problem.
Men detta varnade man inte för och skälet är nog uppenbart.
Man såg helt enkelt EMU-projektet och dess konsekevenser som en murbräcka som genom sina konsekvenser (troligen trodde man att kriserna skulle förbli rätt kortvariga) skulle driva fram ett federalt Europa. Länderna skulle därigenom förenas intimt inte bara genom t ex en bankunion och euroobligationer, utan i en finansiell union, som stod över och drog uppriktlinjerna för de nationella parlamenten.
Så resonemanget var: ” Bad is good, but terrible is better..”
Eftersom huvudaktörernas kunskap om ekonomi syns begränsad till vissa doktriner - populära inom vänster- och centerkretsar inom europeiska regeringar och inom kommissionen – förstod man inte vad som skulle hända. Och vad man verkligen missförstod var djupet av den ekonomiska skada man tillfogade Europa.
Sannolikt trodde man att det skulle vara fråga om några kortvariga kriser, som sedan kunde omvandlas till sådant tryck på de nationella regeringarna och parlamenten att de skulle acceptera en kraftigt ökad integration.
Men kriserna i olika länder förenades och genom att själva EU-politiken ( smärtlindring utan att ändra fundamentala förhållanden dvs likviditetsförstärkning utan att ändra soliditeten) drog ut på tiden, fick krisen några för EU-kraterna flera ovälkomna följder:
1. En del europeer började ifrågasätta själva EMU, som dittills åtnjutit stor lojalitet,
2. De EMU-fientliga krafterna började därigenom få det stöd, som är nödvändigt för att kunna bli reala politiska krafter och kunna använda den ändrade opinionen för att ändra politiska beslut, samt
3. En ekonomisk debatt om möjliga sätt för och följderna av länders utträden ur EMU startade.
En uppbrytning av EMU blev plötsligt ett handlingsalternativ.
Den etiska huvudfrågan här är dock:
1. Är det verkligen godtagbart att motse - och medverka till - att skapa kriser för att nå politiska/ ideologiska mål ?
2. Vad kan detta kallas ?
3. Är inte den mänskliga olyckan orsakad av recessionerna nu t o m större än vad många krig skulle orsaka ?
VII.TYSKLANDS OCH FRANKRIKES ROLL
Det finns också en annan dold agenda: Frankrikes.
Denna talar man inte om utan istället återfaller politiker och massmedia i gamla schabloneroch talat istället om att Tyskland nu styr och vill styra Europa, och att landet avser att upprätta ett ”fjärde rike”. Utifrån alla vittnesbörd är detta fel.
Tysklands demokratiska statsskick är nu troligen djupare förankrat i folksjälen än motsvarande i många andra europeiska länder.
Tyskland har motvilligt men högst solidariskt tagit på sig förpliktelser långt utöver de formella kraven i EU-fördragen. Man har ständigt sträckt sig längre än man behöver. För detta har man ofta belönats med kritik. Samtidigt förvånas många europeer över de bördor som Tyskland åtar sig för EU, utan att dessa syns vara av ett klart nationellt intresse.
Att tyskarna ställer krav på andra länder som motprestation till sin hjälp är inget utslag av tysk imperialism utan för att Tyskland vill begränsa sina ekonomiska åtaganden till andra .
Att Tyskland sedan är beroende av att andra europeiska länder är vid god ekonomisk vigör och kan köpa dess produkter är en helt annan sak. Aldrig tidigare har leverantören getts ansvaret för att konsumenten är vid så god ekonomisk hälsa, att denne kan köpa producentens varor.
En sådan syn visar bara den brist på känsla för eget ansvar som präglar många regeringar och politiska partier i Europa. Det är ett utslag av socialistiskt och kollektivistiskt tänkande, som även många europeiska center- och center-högerpartier fallit för.
Att euron hittills varit till glädje för tysk exportindustri, som kunnat använda en mera lågt värderad valuta än om man bibehållit D-marken, ändrar inte resonemanget. Förhållandet är en konsekvens av en valutaunion i sig. Är man en välskött och ekonomiskt stark stat i en union, får man automatiskt fördelar av att misskötta eller ekonomiskt svaga stater drar ned den gemensamma växelkursen. Det är inget skäl för att subventionera dessa stater.
Det är tydligt att de tidiga ledande företrädarna för ett enat Europa, som ofta var fransmän t ex Jean Monnet, Robert Schuman mm såg ett enat Europa som ett sätt att bevara Frankrikes ställning som stormakt: en ställning man förlorat pga sin svaghet både militärt och ekonomiskt. Man trodde tydligen att Europa i övrigt skulle acceptera en ledande roll för Frankrike i ett federalt Europa och i utrikespolitiken pga landets historia, erfarenhet, språk, fortsatta ställning i Afrika osv.
Att skälet för Kol- och Stålunionen var att kunna kontrollera tyskarnas viktigaste krigsindustri är en sak, men denna union var bara en permanent organisation, som avlöste tidigare kontroller av tysk stålindustri. Kol- och Stålunionen underlättade men var inte avgörande för utvecklingen mot den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG).
Gemenskapens möjliga effekt att kunna eliminera (eller minska sannolikheten för) krig i Europa, som politiker nu älskar säga ha varit det grundläggande motivet för EU, hade inte den tyngden. Medan fred med och kontroll av ärkefienden var viktig, syns Frankrikes prestige och makt ha varit en viktigare motivation för de franska pionjärerna, som förespråkade en ekonomisk gemenskap.
Många hävdar därför, att man reviderat historien om EU för att den inte ska vara stötande för EU:s andra medlemmar. Förfalskningen sägs ha börjat drivas riktigt energiskt efter den tyska återföreningen.
Frankrike har också genom sin ställning genom kontakter och bemanning inom EU-byråkratin ett oproportionellt starkt inflytande i Bryssel, vilket är djupt olyckligt med tanke på att Frankrike politiskt och systemmässigt sett är en djupt kollektivistisk stat (dirigismen härskar) utan den anglosachsiska respekten för fri företagssamhet, pragmatism och individualism.
Den franska politiska eliten fruktar och begränsar spelrummet för fria marknader, har en stat som fullständigt dominerar ekonomin, har en helt statsorienterad politisk elit utbildad och indoktrinerad i några få statliga elitskolor osv.
Man talar självfallet inte öppet om ett Storfrankrike men påverkar oproportionerligt EU-maskineriet, och en långtgående integration och centralisering inom Europa är huvudmålet. Och nu har man fått stöd av politiska professionella eliter i andra europeiska länder, som av andra och rätt olika skäl också vill åstadkomma en stark överstatlighet i Europa.
VIII. HUR KAN LÄNDER LÄMNA EMU ?
Man har hävdat att det inte finns formella möjligheter för medlemmar att lämna EMU.
Ståndpunkten är löjeväckande, då en ny politisk majoritet i ett land självfallet kan deklarera nödrätt och bryta de relevanta internationella fördragen.
Hur kan EMU hindra det ? Militära åtgärder ? Att ställa frågan är detsamma som att besvara den.
Frågan är hur man mest smärtfritt löser upp den valutamässiga gemenskapen. En delfråga är därvid, om man bör bibehålla några olika valuta block – en Nordeuro för Tyskland, Nederländerna, Finland och Luxemburg - och en Sydeuro runt Frankrike. Ett antal länder i Syd- och Östeuropa vill säkerligen långt in i framtiden behålla sin egen valuta och självständiga penningpolitik.
Ett huvudalternativ är naturligtvis alltid att ett land förklarar statsbankrutt, lämnar EMU och skapar en egen valuta. Beroende på budgetläget ( visar man ett primärt budgetöverskott eller ej ?) och handelsbalansen ( positiv eller negativ?), kommer den initiala ekonomiska nedgången vara olika djup.
En knäckfråga är självfallet hur landets politiker betraktar utlandsskulder och skulder till EU. Troligen kommer så småningom vissa politiska grupperingar att förespråka att alla skulder man ådragit sig under EU:s s k räddningsaktion , inte ska respekteras som skuld. Man har ju ” tvingats” till dessa åtgärder. Man kommer att argumentera från ett allmänt ekonomiskt nödrättsperspektiv.
Möjligheten att skriva av utlandskulderna beror på många faktorer. EU:s och Tysklands möjligheter till motrepressalier beror bl a på om det bara är ett land eller ett flertal länder som ensidigt skriver av skulderna.
Ett intressant scenario är att alla sydeuropeiska länder samtidigt träder ut ur EMU och skriver av i stort sett sina samtliga utlandsskulder (inkl Target 2 balanser) men väljer att stanna kvar inom EU.
De svårigheter som man säger att länder, som lämnar euron skulle få att efteråt närma sig de internationella kapitalmarknaderna, kommer troligen att visa sig gravt överdrivna. Denna tvekan från långivarnas sida vägs sannolikt lätt upp av det faktum att de gillar att låna till länder med – numera - lägre eller låga offentliga skulder.
Alternativ som föreslagits är att man inledningsvis för att göra övergången till en egen valuta smärtfriare, använder dubbla valutor: dels den egna, dels euron.
Ett annat förslag (som inte nödvändigtvis leder till utträde) är att man slopar alla regler och låter länder sköta sina affärer själva och även skuldsätta sig över öronen (så långt kapitalmarknaderna accepterar det).
Faran är då att landets banker kanske fallererar, vilket då lätt drar in andra länders banker i krisen.
För att undvika denna typ av krisspridning , är förslaget att europeiska banker allmänt förbjuds att investera i statsskuldspapper, vilket då tvingar fram en förnyelse gällande staternas sätt att finansiera sin upplåning.
Det blir kanske aktuellt att senare granska bärkraften i dessa förslag mera i detalj...
|